På ett ögonblick rasade allt...  och hemskt har det vart ett tag nu. Det började för 4v sen då du var med i en olycka. Efter det rasade allt... du blev någon annan och du började behandla mig så illa som jag aldrig trodde du skulle kunna göra. På 4v har vi knappt pratat. Du har inte svarat på det jag frågat och sagt. Du har vänt dig mot mig, vänt mig ryggen.. vägrar att låta oss prata. Allting är overkligt...

För 1v sen var det min tur. Jag var också med i en olycka fast än värre. Jag voltade med bilen men kom undan med en mörbultad kropp.. men förlorade bilen och hur konstigt det än låter så tog jag det hårt. Stor sorg i mig och mycket som trycker på mitt hjärta. Det är tungt för mig att hantera.. men har försökt acceptera.

Sen nu för 3 dagar sedan blev jag sjuk och har haft feber och snorat massor. Skitsak visst.. men med allt annat som hänt så trycks man bara ner än mer. Feber har man inte ork till när man knappt ens orkar hålla upp kroppen som det är.

Vad gör man när man inte vet hur man ska ta sig ut... när det inte finns någon utväg alls. Sorgen är så stor. På ett vis är sorgen större än förra året....

För ett år sedan satt jag med sorg i hjärtat pga en man som behandlade mig så illa. Minns hur jag satt på julafton och kollade på kalle anka. Kände mig död... tänkte, undrar hur allt ser ut om ett år. Då jag sitter på julaftonen då och hur jag mår, vad som hänt.... ja, mycket hände under året. Men såklart slutade det såhär, som jag hade det för ett år sedan.

Allting är för dåligt för att vara sant. Lever jag? för jag vet inte längre. För det känns inte så. Vad än man gör, hur man än försöker, så blir allt helvete....

Man börjar fråga sig vad man lever för när det enda man får är ondska. Det är verkligen inte tänkt att man ska få må bra. Den som såg det jag vart med om skulle inte kunna säga eller tänka annat än detsamma. Känns som en svart komedi hela mitt liv, eller från och med för några år sedan kanske..

Men allting började nog på allvar förra hösten. Det som hände då kommer för alltid finnas i mitt hjärta. Men bara på ett ondskefullt vis, tyvärr. Skrivit nog mycket om det tidigare här i bloggen men det blir alltför lätt man  hamnar där om och om igen, iaf när man är i samma sits som då med typ nästan samma person...

I somras mötte jag någon återigen som fick mitt hjärta att leva. Det kändes bara rätt.. hur ska man annars känna när man klickar så? från båda håll..  men 5 månader senare sitter man här och hade aldrig kunnat tro det skulle se ut såhär..  för 5 månader sedan var det varmt, solen lyste till sent på kvällarna. Vi satt och pratade till sent på nätterna, vi hade så mycket glädje mot varann. Berättade om allt, skickade sms och allt var så bra. Hade aldrig kunnat tro du skulle göra såhär, att du skulle kunna behandla mig så illa. Vända mig ryggen såhär.. aldrig sett något som ens varit i närheten av ett sånt här äckligt beteende hos dig. ...men egentligen borde jag väl inte bli förvånad, eller?  var ju din bror som förra hösten behandlade mig på nästan exakt likadant sätt, blev ond och äcklig mot mig. Men jag trodde bättre om dig. Du verkade faktiskt mycket mer lugn och mogen än honom...

Men nu sitter jag här, chockad. Mer förkrossad än förra hösten på ett vis då det nu handlar om så mycket tid, så  mycket vi delat och byggt upp. En nära relation som jag trodde betydde något för dig, hur kan den inte göra det? Efter allt som vart...

Jag orkar verkligen inte... vet inte vad jag ska ta mig till mer....

Trackback-URL för detta inlägg: