Vet du hur det känns att sakna mat.. känna man vill ha något varmt matigt och känslan av att känna sig mätt... den känslan är olidlig. när man inte kan äta, inte kan laga mat... så mycket jag pressat mig i tankarna. Om jag gör si, om jag gör så... men ingenting går. Det enda jag känner är sån stark olust så jag inte vill komma i närheten av de tankarna ens. Har man mot förmodan ätit något då känner man sån ångest så man skyndar sig allt man kan att äta så man ska få slippa se maten och att man ens haft den här. ....så jag lever på socker.  De senaste dagarna har bara bestått av cola och godis.. så less jag är. För nu har jag slutat åka hem.. orkar helt enkelt inte. Och då blir det även mindre mat, för det är bara när jag åkt hem som jag ätit mat. Då har man fått lagad mat och bara behöver äta och inte tänka på det mer...

Senaste tiden har det uppdagats saker som förstört mig helt och hållet...  folk säger alltid det kan ej bli värre m.m... men mitt motto är snarare det kan ALLTID bli värre. För det är så det är... nu är allt så dåligt som det bara kan bli, men om någon dag så är det väl något som gör allt ännu lite mer värre. Så har det iallafall sett ut de senaste 2-3 månaderna............

Finner inte ens ord för mitt mående längre. Sorgen är så stor så det är utom min egen vetskap.. så kroppen har liksom blivit lam...

Vill bara ut.. vill bara få allt ogjort. Ångrar allt med dig, varenda lite jävla sak. Hur en människa kan vara så ful, bedra någon på det viset, ljuga,....men kunna spela så underbar och fin och lugn. Jag kommer aldrig förstå.... aldrig aldrig förstå..... vad hände.....

jag vill inte säga sådant här egentligen. vill för det första det ska vara i ett bra sammanhang. men sen känns det som ett missbruk av ordet då jag inte kan säga dem och få mena dem rakt till personen i fråga.. men vad ska jag göra.. känns fånigt också att säga det för det känns bara tomt.. för jag tänker på att du sitter där och inte alls tänker på mig, inte saknar mig ett dugg, inte visar någon omtanke eller ömhet alls... kanske till och med pratar med någon annan och är så glad... en gång var det jag som var centrum. som var den som fick uppmärksamhet och som du fick att känna sig speciell. som du skrev till varje dag och som du skickade sms till.... det är ofattbart.. jag är så chockad och sårad på ett sätt jag aldrig hade kunnat inbilla mig man kunde känna... absolut aldrig när det gällde dig. för du verkade så fin och go, så lätt att prata med... men framförallt trodde jag på en framtid med dig då vi båda ville samma och vi klickade så. pratade om allt.

klarar inte av att säga det jag ville säga.. känns bara tomt.. de enda jag klarar av att säga ikväll är att jag saknar dig så mycket.. känns som mitt hjärta och min kropp ska gå sönder... när jag väl börjar tänka på din kropp, hur du håller om mig när vi sovit tillsammans, på dina händer som tar på min kropp och bara din lukt och värme så mår jag illa. jag vill tänka på allt det, men när det är såhär så är det inte bra. hade det vart bra hade jag kunnat sakna dig och vetat jag skulle få det snart...

jag saknar dig och jag behöver dig.. det enda ja kan säga... men va spela de för roll...


 

Idag är sista dagen på 2009... imorgon är det 2010. jag vill inte, jag orkar inte...

Nyårsafton idag, det enda jag kan tänka på är vad du gör. sen går man och inbillar sig hur roligt du har eller hur mycket du antagligen hittar på. att du absolut inte tänker på mig och har glömt mig...

För ett år sedan satt jag exakt såhär.. ensam på nyårsafton, men framförallt med sorg och smärta i mitt inre. fruktansvärd sorg..

Sorgen och smärtan går inte beskriva. trött på att skriva om den med för vad än jag skriver får jag inte ut hur jag känner.  tänker på dig hela tiden, all vaken tid. de är så mycket jag tänker och känner så vet inte vad jag ska skriva... känner bara hur det bränner i mitt inre och all hopplöshet som rinner över mig hela tiden. samtidigt som jag är apatisk.. kan knappt gråta. även fast man känner sorgen och man mår så dåligt så man bara vill vara död, så syns det knappt på mig. mitt hjärta känns dött... 

Vill bara önska alla ett hemskt år. för förtjänade inte jag att få lyckan, att få det mitt hjärta sa var rätt. då ska fan ingen annan förtjäna lycka heller. jag om någon förtjänar att bli lycklig. efter allt som hänt... men man fick vara med om det värsta man vart med om än en gång, fast värre...

Vad har jag gjort för att förtjäna allt det här. HUR KUNDE DET BLI SÅHÄR??????

Vem blev du, vem är du nu...... vad är det för fel på mig som inte kan glömma dig. som inte bara kan se vilken jävla sate du är.... men ne, jag sitter som ett frågetecken och undrar all vaken tid. hur du kan frysa ut mig, inte bry dig alls... när du gjort det förr. alltid gått att prata med och skrivit till varandra varje dag.

Tårarna börjar rinna när jag sitter såhär och skriver och tänker... för jag saknar dig så jävla mycket så jag går sönder..

8 veckor sen idag sen vi såg varann sista gången.. ='( onsdag-torsdag 4-5nov.. jag minns allt :( minns allt ännu vad vi gjorde och hur vi var mot varann... vill inte tänka  för jag fylls av sånt illamående.... spränger bara i mig all sorg. men jag saknar allt det så mycket...  minns när vi sa hejdå. när vi  stod nära varann och när jag gick ut genom dörren, vi kollade på varann och log lite... vet jag tänkte, tänk om det här var sista gången jag såg dig... hade jag vetat då hur det skulle se ut några veckor senare, eller som nu 8v senare, så hade jag aldrig velat gå därifrån utan bara gå in igen och krama om dig för alltid =´(

Jag orkar inte..........................................................................................

På ett ögonblick rasade allt...  och hemskt har det vart ett tag nu. Det började för 4v sen då du var med i en olycka. Efter det rasade allt... du blev någon annan och du började behandla mig så illa som jag aldrig trodde du skulle kunna göra. På 4v har vi knappt pratat. Du har inte svarat på det jag frågat och sagt. Du har vänt dig mot mig, vänt mig ryggen.. vägrar att låta oss prata. Allting är overkligt...

För 1v sen var det min tur. Jag var också med i en olycka fast än värre. Jag voltade med bilen men kom undan med en mörbultad kropp.. men förlorade bilen och hur konstigt det än låter så tog jag det hårt. Stor sorg i mig och mycket som trycker på mitt hjärta. Det är tungt för mig att hantera.. men har försökt acceptera.

Sen nu för 3 dagar sedan blev jag sjuk och har haft feber och snorat massor. Skitsak visst.. men med allt annat som hänt så trycks man bara ner än mer. Feber har man inte ork till när man knappt ens orkar hålla upp kroppen som det är.

Vad gör man när man inte vet hur man ska ta sig ut... när det inte finns någon utväg alls. Sorgen är så stor. På ett vis är sorgen större än förra året....

För ett år sedan satt jag med sorg i hjärtat pga en man som behandlade mig så illa. Minns hur jag satt på julafton och kollade på kalle anka. Kände mig död... tänkte, undrar hur allt ser ut om ett år. Då jag sitter på julaftonen då och hur jag mår, vad som hänt.... ja, mycket hände under året. Men såklart slutade det såhär, som jag hade det för ett år sedan.

Allting är för dåligt för att vara sant. Lever jag? för jag vet inte längre. För det känns inte så. Vad än man gör, hur man än försöker, så blir allt helvete....

Man börjar fråga sig vad man lever för när det enda man får är ondska. Det är verkligen inte tänkt att man ska få må bra. Den som såg det jag vart med om skulle inte kunna säga eller tänka annat än detsamma. Känns som en svart komedi hela mitt liv, eller från och med för några år sedan kanske..

Men allting började nog på allvar förra hösten. Det som hände då kommer för alltid finnas i mitt hjärta. Men bara på ett ondskefullt vis, tyvärr. Skrivit nog mycket om det tidigare här i bloggen men det blir alltför lätt man  hamnar där om och om igen, iaf när man är i samma sits som då med typ nästan samma person...

I somras mötte jag någon återigen som fick mitt hjärta att leva. Det kändes bara rätt.. hur ska man annars känna när man klickar så? från båda håll..  men 5 månader senare sitter man här och hade aldrig kunnat tro det skulle se ut såhär..  för 5 månader sedan var det varmt, solen lyste till sent på kvällarna. Vi satt och pratade till sent på nätterna, vi hade så mycket glädje mot varann. Berättade om allt, skickade sms och allt var så bra. Hade aldrig kunnat tro du skulle göra såhär, att du skulle kunna behandla mig så illa. Vända mig ryggen såhär.. aldrig sett något som ens varit i närheten av ett sånt här äckligt beteende hos dig. ...men egentligen borde jag väl inte bli förvånad, eller?  var ju din bror som förra hösten behandlade mig på nästan exakt likadant sätt, blev ond och äcklig mot mig. Men jag trodde bättre om dig. Du verkade faktiskt mycket mer lugn och mogen än honom...

Men nu sitter jag här, chockad. Mer förkrossad än förra hösten på ett vis då det nu handlar om så mycket tid, så  mycket vi delat och byggt upp. En nära relation som jag trodde betydde något för dig, hur kan den inte göra det? Efter allt som vart...

Jag orkar verkligen inte... vet inte vad jag ska ta mig till mer....

Vad jag ska ta mig till...  det gick uppåt och ljuset fanns. Men så råka jag göra en liten grej och allt exploderade ut i luften...

Man vill bara spy. Man blir så tom och undrar hur fan man kunde hamna där igen, på ruta ett, så lätt....

Blir så förbannad och frusterad pga att man sitter och känner sig som luft igen. Men också att det finns noll acceptans för min lilla existerande varelse och ting den kan hitta på. Själv har man visat så satans jävla mycket tålamod och förståelse så det skulle räcka flera varv runt jorden. Har jag någonsin behandlat illa? har jag någonsin vänt ryggen? nope.... inte ens i närheten. Man har funnits där oavsett hur man blivit behandlat, oavsett vilket humör man fått vara med om.  Men jag? ne... man är en liten äcklig häxa som förtjänar allt negativt bara man råkar nysa?????

Kan typ inte gråta eller nåt. Är bara tom... och väntar, väntar väntar väntar väntar........................................

Mys pys och snällt, det har det vart i 2v. Kändes som det bara blev bättre och bättre och jag kände mig till och med en aningen trygg igen!!

Snacka om att man hatar sig själv så mycket nu. Kan inte förlåta mig själv sålänge som det fortsätter med detta bittra, dåliga, tysta, sura.

Men de är bara och försvinna.........

Varför ska det vara så svårt... varför har jag så lätt att fyllas av sån värme som jag bara inte vill eller kan lämna? Eller lätt för vissa, kanske jag ska säga. För jag ser och känner den inte ofta. Men när jag gör det så betyder den allt :( jag varken vill eller orkar. Hatar att känna mig oälskad. Känna det som att man är den enda som kämpar, som vill,  som ser positivt. 

Det här är ju min lilla skrivhörna där jag försöker skriva vad jag tänker och känner. Men det går dåligt... man känner så mycket inom sig, men kan knappt säga något med ord. Kanske blir det så när man känner att det inte spelar någon roll, ingenting blir bättre vad än man tänker och frågar sig.

Sen sist jag skrev så har jag fått tillbringa tid igen med dig. Det var på tiden med tanke på att det gått 8v... och som jag har fått stå ut. Men jag hoppas du någonstans kände en glädje och vilja att få se mig igen. Det var iaf underbart att umgås med dig.. tyckte vi hade det urmysigt, roligt och avslappnat. Kändes som förut och kändes som att vi kunde vara naturliga med varann trots all tid och allt som hänt. Älskar ju din närhet och det är bara sjukt hur man kan känna sån harmoni och lugn av att vara nära en viss person. Alla bekymmer flyger iväg och man kan le och känna glädje. Känna sig sedd och omtyckt.. Visst jag är väl kär. Men de är ju dig som person jag trivs med, dig jag vill va vän med hela livet och dela saker med. Jag ser en framtid med dig just för att jag tror en framtid med dig skulle kunna vara bra... men när vet man helt säkert om det skulle funka? när saker och ting går sönder efter 1 år som 10 år... finns aldrig garantier. Vad är det då som betyder något? För mig är det den där vänskapen.. om det är en person som jag känner jag kan dela saker med, både intressen och känslor. Antar att det är så mina känslor växer, då jag blir kär...

Jag tänker ofta på när vi började prata. Hur glad du var.. när du sa jag verkade vara en sån underbar tjej. Att du sa det kändes sjukt hur lika vi var... att vi var på samma ställe i livet. Men du känns inte som den personen längre... Din framtid och syn på livet känns inte längre som den vi prata om i början. Du verkar inte heller uppskatta mig och känna jag är underbar som du gjorde då... jag saknar det så enormt mycket. Saknar då vi satt och pratade om allt det där.. men de är länge sedan nu.

Önskar bara du kunde uppskatta mig.. kan helt ärligt inte förstå hur du kan tveka. Underbarare, finare och bättre kvinna finns fan inte. Men va spela de för roll...

Kanske låter jag dig läsa allt jag skrivit en dag, kanske inte. Men jag har aldrig någonsin vågat säga jag saknar dig, aldrig någonsin har jag sagt dom orden till dig. Och nu vågar jag absolut inte... men kanske vågar jag säga de en dag. Vad nu de ska spela roll...... men många gånger har jag bara velat säga/skriva till dig jag saknar dig, för du betyder nåt för mig iaf.

Allt är dåligt nu... känner mig så tom.. känner mig så disträ, sorgsen, tom, ensam, kall...

Du ignorerar mig, vill tydligen inte prata med mig eftersom att du inte hör av dig....

Känner mig inte viktig alls...... det varma, fina och speciella jag kände mot mig förut är som att det inte finns längre. som att det inte betyder något.

Kan knappt äta nu heller... förmår mig inte till något i princip... känner mig bara död.

Som vi alla vet så brukar det ju aldrig bli bättre heller........

Bara gråter och gråter... men känns nästan som tårarna tagit slut. får inte fram några större tårar.... i fredags låg jag och skrek och grät ner i kudden.....

Känner mig så lurad.....

Läser ditt senaste sms om och om igen för att försöka se om det finns något värme där. eller försöka se hur lite du tycker om mig nu....

Kunde förut känna mig lycklig inombords... även om jag var rädd.  men kände mig trygg för jag kände du tyckte om mig, för du skrev till mig ofta och smsade och verkade vara på.. nu gör du typ inget sådant längre..

har vart dåligt i två veckor nu...... beror det på mig eller något annat? du säger ju ingenting och endå har jag gett dig många chanser att förklara vad det är. men kan endå inte släppa att det beror på mig, att ta det personligt och bli så ledsen... har gråtit mycket dessa två veckor. för att du är så annorlunda......

vet inte vart jag ska ta vägen längre..... vill bara försvinna för jag orkar inte detta. orkar inte att det skiter sig igen.. allting kan kännas hur bra somhelst i början. som att man är kär i varann. hur kan det då bli såhär?

minns första gången vi träffades, när du kom hit. när vi låg och såg film höll vi varandras händer. du smekte mig på magen.. du smekte min kind när vi  låg i sängen. kändes varmt. ....de andra gångerna har haft sina stunder dem med. speciellt när vi sovit... då vi hållt om varann hela nätterna, kramats och gosats och turats om att hålla om varann. har jag släppt dig och vänt mig om så har du vänt dig om direkt och hållt om mig... så jävla underbart.

nu tänker jag bara på allt varje dag och känner sorg... känns som du lämnat mig. men dissar mig genom att vara så jävla off och knepig så jag ska ta avstånd automatiskt. du bara låter allt rinna ut i sanden? eller?

sen pga massa man vart med om förr, svek osv så känner man stark oro för att du är glad för någon annan.. blir sådana känslor väldigt starkt.. och jag skyller på de svek man vart om tidigare. för tilliten till andra har jag ju problem med... men vet inte vad jag egentligen ska tro.....

Saknar dig så mycket så jag vill spy :( vill ha din närhet nu... och allt vad det innebär. Känner inte du så för mig? Önskar jag visste. Men du verkar så kall och verkar aldrig behöva något.

All närhet vi haft berör mig så jävla mycket. Ligga i soffan och krama om varann, sova med varann, pussas... och jag saknar allt. Du är fan så fin att se på med och saknar bara den saken till och med.

Fan fan fan...  man är kär. Men får sitta och känna sig så ensam.. övergiven och som att man inte är uppskattad.

Älskar din närhet.. och jag sprängs nästan av att hålla inne känslorna så mycket. Älskar älskar älskar din närhet. Och jag är kär i dig! Och jag saknar dig så mycket. Kom och håll om mig. Finns här hos mig! Vill hitta på så mycket mysigt med dig. Vill åka ut med skoter en fin vinterdag till något supermysigt ställe i skogen och grilla med dig. Jag vill resa till olika ställen med dig, bara hitta på något spontant och annorlunda. Du väcker så mycket glädje i mig. När jag tänker på dig ibland så känner jag mig så lycklig. Så glad att du finns i mitt liv och vill bara säga det till dig på engång!! Vill visa du betyder något för mig och hur mycket jag uppskattar dig och att du finns i mitt liv! Att vi började prata och har umgåtts så som vi gjort.....


Åh fan... jag orkar inte sakna dig =((( vill bara veta när vi ses igen!! :( ......om vi gör det..... mitt hjärta känner sorg och gråter lite. Vill längta till någon dag då vi ska ses.... men du nämner aldrig något sådant. Önskar du gjorde det och visade att du längtade efter mig, vill ha mig där hos dig också.....

Låt mig få explodera och sluta finnas annars.........fy helvete.

Fan vad allt känns skit nu. Kännt mig pms:ig i en vecka nu typ.. men det känns verkligen som att bara för att man har pms så är hela världen emot en. Man blir dåligt bemött eller folk verkar vara på dåligt humör mot en. Känns som ens lycka rinner en ur händerna och allt känns bara fel, med allt.

Igår  kände jag mig ledsen och grät då och då under dagen. Grät för jag kände typ någon sorg. Det har jag inte kännt och gråtit för på över två månader tror jag.... sitter kvar än idag. Dessutom har jag en tryckande huvudvärk, känner mig hängig och vill bara dra mig undan. Skyndade mig att jobba idag så jag skulle få komma hem fort och slippa alla människor....

Igår tidigt på morgonen åkte jag hem från dig :( Kändes jobbigt. Men var så skönt att bara sådär komma på att ses och sedan blir det så. Åkte till dig efter jobbet i onsdags och det var jätteskönt... så skönt att få tillbringa mer tid med dig och att få sova med dig! Gud vad jag älskar det. Var även hos dig fredag-lördag helgen som var. Det gick fort, alldeles för fort... men det var underbart. Saknar dig massor jämt....

Men jag är så rädd... hur många gånger har jag hunnit skriva det här nu i bloggen? men iaf... det gör ont i hjärtat och känner en klump i magen. Så rädd saker ska bli fel nu. Du brukar alltid höra av dig och sådär... men igår gjorde du inte det :( första gången under all tid vi pratat. Skickade ett godnatt sms.. du svarade iofs, men lät ju inte sådär jättego. Smågrejer betyder så mycket i sms tyvärr... hur man skriver saker och vad man inte säger osv.. så jag mår inge bra nu.... och hittils idag har du inte hört av dig heller. Kommer du ens göra det idag? Efter igår känns det inte som det.

Varför jag väntar på att du ska skriva oftast är för att det är det enda som får mig att känna du gilla mig på något vis. För du varken säger något fint till mig eller säger att du längtar efter att ses igen eller något alls. Det enda du ger mig är att höra av dig, låta glad och så..... är det fel av mig då? Tycker endå att jag också hör av mig via sms eller skriver först på msn ibland. Samt att jag visar mycket mer ömhet och kärlek i hur jag säger saker :( men även när vi ses så tycker jag att jag visar mer ömhet.....

Jag önskar det kunde kännas lätt att prata med dig... kändes som det var lätt förut, iallafall lättare. Nu känns det som att det är en vägg emellan. Vet inte varför det är så... eller anar gör jag väl. Men kan endå inte förstå varför det blev så. Varför det känns som att du blev stel och kallare efter vi började ses. Före vi sågs pratade vi mycket om alla saker vi hade gemensamt, allt vi båda två ville med saker och ting. Och båda vi tyckte det var jättekul... pratade om hus och hur allt skulle vara, kollade även på hus på nätet =( visst, inte fullt allvar, men samtidigt lite. Pratade om barn och var redan då överens om namn. Prata om allt möjligt som vi ville och drömde om helt enkelt. Satt uppe hela kvällarna/nätterna och pratade... jag struntade till och med i att jag skulle upp och jobba dagen efter och sovde oftast bara 4-5 timmar för jag kunde inte sluta prata med dig :( ....men sen vi började träffas så har vi inte pratat om sånt en enda gång typ. Ingen närhet liknande det i pratet längre och känns som att det försvann någonstans...

Jag har så svårt att lita på folk. Jag kämpar verkligen och jag får stå emot mig själv rätt mycket. Tycker jag gör ett bra jobb och jag försöker både visa intresse men samtidigt vara lite tillbaka. Försöker ta det lungt och ha tålamod vilket jag har brist av. Men har jag gjort något fel nu? Har jag vart på något vis som är fel? Varför känns det så?? Det gör mig så ledsen.....

Varför är jag så svår att bli kär i? Är det nåt fel med mig? För jag blir hela tiden dåligt behandlad, lurad och visad det inte är något speciellt med mig. Hur ska jag då själv kunna tro på det längre? Jag vet jag är så himla snäll, ödmjuk och trogen. Lite väl försynt för mitt eget bästa, men kan väl endå säga ifrån rätt mycket och är envis. Eller så kanske jag är jävligt ful, osöt och tjock. Blir så trött...........................................

Ofta så känns tiden så trög.. har inget att göra, men inget jag känner lust för att göra heller. Allt kostar pengar, och pengar har jag inte hur mycket somhelst av. Vad gör man då? Vissa tankar jag får kostar pengar på ett eller annat sätt. Jag föredrar att göra något som känns lite mer vettigt, förgylla min vardag och mitt liv med någon upplevelse eller något materiellt... visst lite av det gör jag. Men det är inte nog på långa vägar...

Mest sitter man och känner allt är trögt. Väntar.....

Inget känns meningsfullt heller när man är själv. Och jag blir bara trött och orkeslös i kroppen... ingen energi. För inget känns roligt då det känns meningslöst.

Solen lyser nu också och värmer och det gör mig också ba ledsen just nu...

Varför kan jag inte få känna mig mer lycklig och säker på saker, på livet???? Allt ska va så komplicerat. Kärlek ska kännas tafatt och som att man aldrig vet var man har den..

Så jävla trött jag blir. Vill lyckan ska gå rakt in i mitt hjärta. Vill förgyllas av känslor och glädjen och en massa roliga saker.... 

Sitter och frossar i en liten marabou chokladkaka. Köpte även nå sura snören med jordgubbssmak.. jag skyller på mensen som jag ska ha i veckan för sådant här sug brukar jag inte ha. Sen störde jag mig på varenda jävla människa som kom i närheten av mig när jag var ut =S så en släng av pms med då..

Igår gick jag och la mig halv 10. Var så sömnig alltså.. sjukt! och jag sovde hela natten tills imorse till typ 7. Vaknade till halv 3 inatt och kollade mobilen ifall jag hade fått sms av dig och det hade jag :) så jag svarade på det och sen låg jag vaken en halvtimma och tänkte på dig innan jag lyckades somna igen...

Fredag till lördag gick så fort så det känns knappt som jag har vart med dig :( kändes sååå tråkigt att åka hem igår... tomt och blä. Väl hemma så längtar man bara efter dig och undrar vad du gör... och hoppas det ska pipa i telefonen och man ser ditt namn på displayen..

Kan inte säga det nog många gånger men jag älskar din närhet! och jag antar jag skriver det hela tiden här för att få ut känslorna... jag försöker bara stänga in och känner jag inte kan säga hur jag känner :( för då är jag rädd man skrämmer iväg eller sätter press på något vis. Glad för det vi har nu och att det känns bra... om än jag är jätterädd och blir osäker på dig många gånger pga ditt on/off beteende :(

Men jag saknar dig, hela tiden... sova med dig är det bästa jag vet för du håller om så skönt och jag älskar din hand som trycker mig nära dig eller som värmer min kropp på något vis...

Hoppas vi ses snart igen :(  imorgon och resten av veckan väntar bara jobb igen... och veckan efter de.. och ännu fler veckor efter det. Har absolut ingen energi för det. Känner jag inte har tillräckligt med mysigt och roligt i min tillvaro.. dvs dig.. innehåller mest saknad och längtan, så man tröttnar att gå och tänka på det när man aldrig vet när nästa gång man ses blir heller.

Hjälpte för några sekunder iaf att frossa i choklad och sura snören... men nu vill jag ha dina pussar och kel!

Tillbringat två dagar och en natt med dig nu... saknar dig som fan när jag kommer hem till min kyliga lägenhet. Jag är kär... och känner mig så glad när jag tänker på det vi gjorde sen igår eftermiddag.. din närhet älskar jag :(

Vill sova med dig inatt igen!!! åååhhh........

Du har världens finaste händer och armar.. och du är så otroligt söt. Älskar din famn!

Tänker så mycket på hus... att få ha en trädgård att påta i... en hund att  gå ut med. Sin man att bygga och renovera huset med. En fin bil till familjen.. bebisprat och sånt där. Vill så mycket...  få hitta sitt drömhus och trivas. Bo vid vattnet, bara gå ut på sin tomt och andas och njuta... och få vara lycklig.

Jag önskar allt detta, önskar det var nu... och jag önskar det kunde vara du och jag i den bilden snart. Känner mig löjlig och patetisk...... men det är mitt liv. Finns inga tankar på att gå ut och supa varje helg eller slänga pengar på skräp. Jag tänker bara på att bygga mitt liv....

Jag har sån sjuk längtan efter att uppleva något... få komma bort från allt detta.. tråkiga livet. Få släppa alla tankar och bekymmer. Få skratta och njuta och känna mig lycklig och harmonisk.. Behöver inte vara långt bort, men jag vill iväg... resa.

Orkar inte med rädslan och oron och allt... kan känna mig så tjorvig och känna det är klart det inte kommer gå. Samtidigt tänker jag, ska det alltid behöva vara så? Ska det aldrig bli rätt??

Vet inte.......exploderar lite snart.

Jag är kär!!! men så jävla rädd!

Strax jobb........åååå tänker på dig jämt :P